Allting måste övas, också tystnad och förmågan att lyssna. Vi hade en övning som vi brukade göra så här med småbarnsgruppen, alltså med barnen som var tre till fem år:

Tre pedagoger gick ut i skogen med tjugo barn. Barnen gick på led. Vi stannade på en öppen plats och lekte en rörelselek med en ramsa om vad händerna, foten och munnen gör. Den slutade med … och nu kommer tystnaden! och då skulle alla barn och pedagogerna vara tysta.

En av pedagogerna gjorde då tecken till ett av barnen att följa med, tog barnet i handen och gick ett litet stycke, pekade på en plats och lät barnet sätta sig där. Nästa pedagog gjorde likadant med nästa barn, gick förbi det första barnet och lät det andra sätta sig lite längre bort. Sedan hämtade en av dem nästa barn och upprepade proceduren, tills alla barn satt tysta, var och en på sin plats, i en stor ring.

Den tredje pedagogen gick sedan samma runda och hämtade in barnen, allt under tystnad, och återsamlade barnen i gruppen. Där bröts tystnaden med att barnen fick berätta vad de hade hört när de varit tysta och lyssnat. Det visade sig att de hade hört ett prasslande, en fågel, en traktor, ett flygplan, en varg …

Barnen tyckte detta var roligt och hade inte svårt att sitta tysta. De kunde vinka till varandra, men pratade gjorde de inte.

Kerstin Aldén