Min första tjänst som nyexaminerad lärare var på en skola med högstadium och komvux. Det var 1988 och jag anställdes för några kurser i engelska som hade blivit över vid tjänstefördelningen på våren. Det betydde att jag skulle undervisa på komvux samt i två grupper på högstadiet. Senare fick jag veta att det fanns en orsak till att just de grupperna hade blivit över: eleverna betraktades som så svåra att ingen hade velat ha dem.

Naturligtvis uppstod genast problem. Eleverna struntade i min undervisning och utmanade mig på olika sätt. Jag blev bedrövad – var det detta som var den verklighet jag skulle jobba i? Varför hade ingen sagt något om detta under utbildningen? Vad skulle jag göra?

Efter ett par månaders kämpande beklagade jag mig för en äldre kollega. Prata med dem en och en – det gillar de! sa hon. Jag prövade att följa hennes råd och lärde mig att lyssna på eleverna. Det var det bästa råd jag fått.

När undervisningen så småningom fungerade fick jag kraft över för att lägga märke till hur eleverna hade det. Då såg jag att det fanns många elever på den skolan som blev illa behandlade av sina kamrater. Som personal hade vi dålig beredskap och det var vanligt att mobbning förklarades med egenskaper hos den som blev utsatt. Det kändes inte bra.

Efter några år började jag arbeta på ett gymnasium. Där förekom mobbning inte bara bland eleverna utan också bland personalen och flera lärare slutade på grund av det. Jag beslöt mig för att göra något radikalt och började med att kontakta ungdomar som jag visste hade varit elever på min gamla skola. Jag ville fråga dem hur de hade upplevt sin tid där.

Jag fick kontakt både med ungdomar och med en del föräldrar och jag fick höra förfärliga berättelser: flera elever som hade blivit mobbade hade hamnat i långvariga depressioner med självmordstankar, två hade tagit sitt liv och tre hade gjort självmordsförsök. Flera av dem jag talade med sa att de hade skuldkänslor för att de hade varit passiva. Några undrade varför inte skolan hade gjort mer.

Jag insåg att om jag skulle kunna fortsätta som lärare, blev jag tvungen att se till så att jag hade kontroll på hur eleverna behandlade varandra. Jag satte mig ner och skrev Mobbad? Det har vi inte märkt!

Den boken och alla föreläsningar som har följt i dess spår har lett till kontakt med hundratals människor som har berättat om sina erfarenheter från skolor och arbetsplatser. Offren säger alla samma sak: det värsta var att ingen brydde sig.

Jag har fortsatt arbeta i skolan som lärare och rektor och jag älskar mitt arbete för alla möten med elever och för allt som de har att säga. En viktig lärdom som jag gärna delar med mig av är att de unga vill att vuxna ska lägga sig i. Det vanligaste klagomålet från eleverna är att skolans personal inte bryr sig tillräckligt. Det brukar betyda att de vill att lärarna ska hålla ordning, ha ordentlig koll på vad som händer bland eleverna och säga ifrån när elever stör. Det tycker jag är uppmuntrande för alla som är lärare.

Eva