I min klass fanns det en tjej som hette Emma. Jag fattar inte att hon överlevde. Vi var inte riktigt kloka.

Det gick snett från allra första början. Jag har tänkt mycket på det men jag förstår inte varför. Emma kom till vår klass i tvåan och hade en annan dialekt än vi. Det gjorde vi oss lustiga över. Vi härmade henne när hon talade. Fast det var inte mycket hon sa. Hon var blyg och tyst och gick omkring ensam på rasterna.

När vi blev äldre blev det värre och många hängde på. Vi hjälptes åt att smyga in på rasten och förstöra hennes saker. Vi rev ut sidor ur hennes bok så att hon inte skulle kunna göra läxan. Vi bröt av hennes pennor och smulade sönder hennes suddgummi. Vi tog andras saker och la i hennes väska. Sedan höll vi tummarna för att det skulle upptäckas, så att det skulle verka som om hon var en tjuv.

Allt var så konstigt i vår klass. När vi retade henne svarade hon med att stirra på oss och väsa som en katt. Jag förstår inte att ingen vuxen såg att allt hade gått fel.

Jag tycker att också vår lärare behandlade henne konstigt. Han kunde säga saker till henne som gjorde att vi trodde att hon var annorlunda: Eller vad tycker du, Emma? Sover du, Emma? Ho, ho, Emma, var är du? Så sa han inte till oss andra. Då blev det ju fritt fram för oss också att hålla på med henne.

Eftersom ingen sa ifrån, så blev det ännu värre sedan, för då slog vi henne. Det känns fruktansvärt, kan jag säga, att ha varit med om det. Att ha slagit en tjej. Det skäms jag så in i helvete över att jag knappt kan berätta det. Och jag är så arg över att ingen vuxen stoppade oss. Var höll lärarna i vår skola egentligen hus?

Det var vi killar som slog henne. Vi fick för oss att vi skulle slå på henne så att det syntes. Vi slog så att det skulle bli blåmärken. Men det hände inget ändå.

Ibland har jag funderat på om det kanske var just därför vi slog, för att se vad som skulle hända. För vi visste ju att det var fel, ruskigt fel, att göra så.

Jag umgås fortfarande med en kille som gick i den klassen. Vi är bra kompisar och vi kan prata om det mesta utom detta. Aldrig att vi säger ett enda ord om det som vi gjorde mot den tjejen. Aldrig. Han kanske känner som jag att skolan är en sak som inte går att prata om. Vi vet ju båda två hur vi bar oss åt mot den tjejen.

Jag har ingen kontakt med någon annan från den klassen och jag vill inte ha det heller. Om jag skulle möta någon av mina gamla klasskompisar, vet jag vad de skulle tänka: där kommer Henrik, han som slog den där tjejen.

Det vet jag, för det är så som jag tänker om dem. Mina klasskompisar, de som förstörde hennes saker. Det är det jag minns bäst från min klass.

Henrik