Lärare eller ledare - eller både och?

Skolinspektionens rapporter kan vara en hjälp för skolledarens kvalitetsarbete. Eva Larsson, rektor på Kavelbrogymnasiet i Skövde tycker skolledarna ska ta rygg på Skolinspektionen. För att utveckla skolan.

Det är en vacker snörik vinterdag men träden utanför Eva Larsson alldeles nya tjänsterum ger hopp om våren. Trots kylan ser grenarna sprängfärdiga ut. Rummet är fortfarande ganska kalt. Av förklarliga skäl – det är bara några veckor sedan som Eva Larsson tog det i besittning. Nu väntar tre yrkesprogram, 25 lärare och 270 elever på sin nya rektor. Alldeles nyligen har hon avslutat ett projekt på uppdrag av skolförvaltningen i Skövde som handlar om regelbundna klassrumsbesök för att utveckla det pedagogiska ledarskapet.

Men vi tar det från början. Som blivande lärare på lärarutbildningen i slutet av 1980-talet fick Eva Larsson ingen utbildning alls i ledarskap.
- Nej, det var ingen som talade om ledarskap i klassrummet, berättar hon. Den enda som talade om framträdande och röst och så vidare, var talpedagogen.
- Hon undersökte våra röster och undervisade om hur vi skulle tala i klassrummet, berättar Eva och ler vid minnet.

 

Foto: Thomas Harrysson

- Hon sa till mig att ryta: Tyst i klassrummet. Det fick jag göra om och om igen. Jag tänkte att tror hon verkligen att jag kommer att ryta.
- Det har jag aldrig behövt. Jag lärde mig i stället att säga öppet till eleverna vilken ordning jag ville ha på mina lektioner. Talpedagogen var mån om lärarnas röster, så särskilt mycket om ledarskapet i klassrummet handlade det inte.
- Hur man skulle ta klassrummet i besittning, visa att här leder jag, det var det ingen som talade om. Men det kan man verkligen öva, säger Eva Larsson.

Ledarskap i klassrummet - att ta fostransansvaret på allvar - och undervisning, är två sidor av samma mynt. Det finns inte någon motsättning mellan de två, menar Eva Larsson.

Och under hennes lärargärning var det aldrig någon skolledare som besökte hennes klassrum och såg om och hur hon klarade ledarskapet. Pedagogiskt ledarskap i form av klassrumsbesök, det började hon själv med när hon började som komvuxrektor i Skövde. Hennes erfarenhet som lärare har gett den legitimitet att besöka klassrum som Eva menar behövs.
- Man behöver veta själv hur det är att stå där framme i ett klassrum. Då är det lätt att skapa förtroende.

För det uppdrag som Eva Larson precis har slutfört handlade om att besöka lärarna i praktiken i klassrummet. Initiativet och inbjudan till besöken kom från arbetslag och från lärare själva, dock kanaliserade genom rektor. Hennes uppdrag var att analysera och diskutera med läraren om undervisning och ledarskap. Egentligen ett uppdrag för lärarens egen skolledare.
- Meningen är att det ska vara den ordinarie skolledaren som gör besöken och observationerna. Nu hade Eva Larsson förvaltningens uppdrag. Under en sexmånadsperiod besökte hon cirka 20 lärare.

Besöken inleddes med ett samtal där Eva och läraren går igenom besöket. Hon träffade lärarna flera gånger och det blir helt klarlagt att hon står på dennes sida.

Men i slutändan framför allt på elevernas sida, menar hon. Det är eleverna som har rätt till en bra undervisning. När också eleverna fått klart för sig vad klassrumsbesöket handlar om, tar Eva plats längst ner i klassrummet och sätter igång och antecknar. Hon har glädje av en tidigare utbildning som sekreterare: hon stenograferar och hinner notera allt som sker i klassrummet under en lektion.

Det räcker ofta med en lektion. Man hinner få en bild över klassrumssituationen under 40 minuter, anser hon. Efter besöket skriver hon ned allt som sker och ger läraren en återkoppling.

Det handlar oftast om att klassrummets lärare inte är klassrummets ledare. Det är någon annan som tar kommandot, en eller flera elever, och det är en destruktiv utveckling. Bullret, oordningen fortsätter, och läraren saknar redskap att komma tillrätta med situationen.
- Det finns lärare som är födda ledare. Och det finns en bild av idealläraren som aldrig blir arg, aldrig slår näven i bordet.
- Många lärare avstår från att ta ledarskapet i klassrummet. Det verkar som om det är fult att vara ledare.

Och när lärarna inte vågar eller kan ta ledningen i klassrummet, kan fältet bli fritt för kränkande handlingar mellan eleverna. Läraren måste själv med sitt arbetssätt och framför allt med sina ord, markera att det inte är tillåtet. Att då utgå från sig själv och använda ett jag budskap är vägen. Att markera: Jag accepterar inte att du stör lektionen, och så vidare. Att fler elever också känner sig kränkta är en är också en kunskap som fler och fler skolledningar och förvaltningar har fått veta the hard way. Anmälningar om kränkande behandlingar ökar mycket, liksom priset på det som huvudmän får betala när man enligt Beo, barn och elevombudet, inte gjort tillräckligt och elever kränks under sin skoltid. När Eva Larssons uppdrag för skolförvaltningen närmade sig slutet, föredrog hon det för förvaltningsledningen. Det finns, menar hon, en medvetenhet hos huvudmännen att det pedagogiska ledarskapet, som inte minst handlar om det som Eva har arbetat aktivt med, sätts på undantag. Skolledarna hinner inte med.

Och det är här Skolinspektionens inspektionsrapporter kan bli ett stöd för skolledarna i diskussionen med sina uppdragsgivare, förvaltning och skolpolitiker. Det är ett problem, menar Eva Larsson, att man som rektor i alla sammanhang bara förväntas tala om det sin är bra i verksamheten. Det leder till att man låtsas som om inget dåligt existerar. Och då blir det svårt att göra något åt det.

De kritiska rapporterna från Skolinspektionen som i hög grad talar om bristande måluppfyllelse, bör kunna stärka skolledarnas krav på mer tid till det pedagogiska ledarskapet och att stöd för till exempel administrativa uppgifter ökar. Det finns en stark övertygelse hos Eva Larsson att skolan klarar sitt uppdrag med rätt förutsättningar. Det finns en inneboende kraft hos lärare och skolledare.
- Vi har kompetens att klara det pedagogiska ledarskapet. Men vi måste berätta för politikerna hur det står till.
- Vi kan stå upp för det här. Och det är inte synd om oss.

Kerstin Weyler