Mobbning ur nytt perspektiv

Av Marie Flodin

Alla vuxna som möter barn måste säga ifrån när de ser tecken på bristande respekt. Uppmaningen kommer från Eva Larsson, författare till boken Mobbad? Det har vi inte märkt!, skriven för föräldrar och skolpersonal.

Eva Larsson, själv förälder och lärare, föreläser om att förebygga mobbning. Hon menar att den främsta orsaken till att skolor har så svårt att komma till rätta med mobbningsproblemet är att vi definierar mobbning på olika sätt: - Skolpersonalen ser kanske bara den grövsta och mest uppenbara mobbningen, men det som drabbar de flesta är de subtila formerna: Någon som säger "lustiga" och djupt kränkande saker, som vuxna ofta uppfattar som skämt.

Vem som helst kan bli ett mobboffer

En annan orsak till att vi har svårt att stoppa mobbning är att vi betraktar konflikter och mobbning som ungefär samma sak. Vi tror att mobbningen är offrets eget fel; han eller hon är annorlunda än andra på något sätt eller så tror vi att offret själv framkallar mobbningen genom att reta upp sina kamrater. Till och med föräldrar letar orsaker till mobbning hos sitt eget barn och undrar vad det för fel på honom/henne.

- Men det finns inga särskilda egenskaper som utmärker den som blir offer, utan det är en människa vilken som helst, säger Eva Larsson. Och om vi ska kunna motarbeta mobbningen måste vi ta till oss det enkla faktum att också de som mobbar är vanliga barn från vanliga hem. Det är meningslöst att fundera över varför en viss person blir mobbad. Istället måste vi fråga vem det är som mobbar, konfrontera honom/henne och sätta stopp.

Våga säga ifrån!

Eva Larsson menar att vi vuxna måste anta ett förhållningssätt som rakryggat och obevekligt signalerar att vi inte tolererar något annat än att varje individ bemöts med respekt och har rätt till gemenskap med andra människor på sin dagliga arbetsplats. Vi måste ta vårt ansvar och säga till dem som bär sig illa åt.

- Många är rädda att säga till, men barn är mycket mottagliga för att vuxna säger ifrån. Barn som intervjuas om mobbning brukar själva framhålla de vuxnas flathet inför kränkningar som själva orsaken till att mobbningen inte går att stoppa. De ber om gränser och ledning. Självklart har man ett ansvar både för sitt eget och andras barn i klassen, förtydligar Eva Larsson.

Mobbade förnekar

Det är inte ovanligt att den som blir mobbad förnekar det i det längsta. Att erkänna att man blir mobbad är att erkänna att man inte klarar av att sätta sig i respekt, att man står lägre i rang än de andra, att man skys av dem man vill ha som vänner, att man blir offentligt förnedrad och förödmjukad. Den som trakasseras av sina kamrater känner skam, vrede och hat och det framkallar skuld.

- Att erkänna att man blir mobbad är mycket ångestfyllt och många utsatta förnekar hela livet att det var mobbning de blev utsatta för, förklarar Eva Larsson.

Hon säger att det i första hand är skolförhållandena det är fel på när barn ges tillfälle att mobba varandra, inte barnen. Skolmiljön måste alltid, under lektioner och på raster, vara inriktad på att träna barnen i att visa respekt för varandra. Här fyller det förebyggande arbetet med till exempel tydliga och konkreta mobbningsplaner en viktig funktion.

- Men, säger Eva Larsson, om den ska fungera måste mobbningsplanen komma till på den enskilda skolan. Den ska vara ett redskap all personal sätter sig ner och skriver tillsammans och den måste ha sitt ursprung i den egna arbetssituationen.

Alla tar ansvar för att stoppa mobbningen

De skolor som lyckas bäst i sitt arbete mot mobbning har enligt Eva Larsson vissa gemensamma nämnare:

• Tillräckligt många, tillräckligt mogna och trygga vuxna i skolan.
• Engagerade vuxna som inte själva ifrågasätter varandra. Eleverna känner om skolpersonalen är enig eller inte kring grundläggande värderingar.
• Man jobbar utan gränser mellan olika personalkategorier. Alla vuxna, inte bara lärare, utan även vaktmästare, städpersonal, assistenter, kanslister och bespisningspersonal tar ansvar för att förhindra mobbning.
• Man betraktar ansvaret för att stoppa mobbning som sitt eget och lämnar inte över det till någon särskild grupp.
• Man har möten angående elevers uppförande mot varandra och sätter gränser för barnen.

Mobbare är inga små djävlar

Lika lite som det finns en gemensam nämnare hos dem som blir mobbade, finns det gemensamma egenskaper hos dem som mobbar. En mobbare är inte mobbare. Han/hon blir det i ett visst socialt sammanhang.

- Personer som ägnar sig åt den stillsamma typen av mobbning brukar ha hög status i gruppen och de andra tillåter därför att han/hon beter sig elakt, förklarar Eva Larsson.

Hon betonar att vi inte får tro att mobbande barn är några små djävlar med ondska i generna för då kan vi inte ändra beteendet. I de allra flesta fall handlar det om vanliga pojkar och flickor från vanliga familjer som är grymma mot sina kamrater därför att både deras kompisar och de vuxna i omgivningen tillåter att de beter sig illa. När ett barn ägnar sig åt mobbning ska man ta det som ett tecken på att barnet behöver tydliga gränser av vuxna, inget annat.

- Det vore nog bra om vi kunde avdramatisera mobbningen lite, säger Eva Larsson, för om vi tror att mobbning är något som presumtiva kriminella ägnar sig åt blir det naturligtvis en chock när vårt eget barn gör det. Då förnekar vi och kan inte sätta stopp för beteendet.