Debattartikel i Skolledaren, januari 2002

Våga se mobbningen!

En skola kan ha hur många handlingsplaner som helst mot mobbning med ändå aldrig ta itu med den, om man har definierat bort mobbningen, skriver Eva Larsson, lärare, författare och föreläsare i mobbningsprevention. Det gäller att våga se mobbningens vardagliga ansikte.

LÄRARE SOM ÄR OSÄKRA på sin ledarroll, och oeniga i sin syn på mobbning riskerar att gömma sig bakom anvisningarna i handlingsplanen och är inga effektiva mobbningsbekämpare.

Syftet med att ha en metod på pränt är förstås att vid en akut händelse försäkra sig om att personalen handlar rätt. En handlingsplan måste därför vara konkret, klar och enkel att följa. Den skall tydligt ange vem som gör vad i den uppkomna situationen och i vilken följd de olika åtgärderna vidtas.

Trots detta, och trots att de flesta skolor har haft handlingsplaner mot mobbning i flera år, är utfrysning och trakasserier ändå ett stort problem för mängder av grundskoleelever. Därför kan det vara dags att vi närmare analyserar det behov som ligger till grund för planen och frågar oss: Vad är det vi vill med handlingsplanen? Stoppa eller förebygga mobbning? Förstår vi vad mobbning är? Hur känner vi igen mobbning? Hur vet vi när vi måste ingripa? Besvarar handlingsplanen de frågor vi har?

DET ÄR LÅNGT IFRÅN självklart att skolpersonalen kan känna igen eller ens säkert vet vad mobbning är. Företeelsen är psykologiskt komplicerad och låter sig inte enkelt beskrivas. Vi får inte heller så stor hjälp utifrån med vår definition av begreppet. Media har under det gångna året uppmärksammat ett antal fall: unga människor som knivhotats, tvingats till oralsex och kastats eller hängts ut genom skolfönster.

Emellertid är händelser som dessa inte typiska för den mobbning som drabbar de allra flesta av de utsatta skoleleverna. Knivhot och våldtäkt är extremfall och får därför stor uppmärksamhet. Tyvärr gäller detta inte den mera lågmälda misshandeln, den som utövas dagligen och stundligen av de mera vanliga eleverna.

Den uppmärksamhet som media ger de extrema misshandelsfallen kan faktiskt motverka sitt syfte, om detta är att belysa problemet med mobbning i skolan. Den riskerar att bidra till en begränsad definition av företeelsen, vilket kan leda till att vi inte vidtar tillräckliga åtgärder mot mindre handgripliga, men för den skull inte ofarligare, former av våld. Den kan leda till att vi får ännu svårare att ta till oss sanningen om våra mobbande elever, eftersom vi kan få intrycket att mobbning handlar om grovt kriminella handlingar, utförda av ungdomar med beteendestörning.

Mediabelysningen kan också medföra att den som blivit utsatt för det mera typiska skolplågeriet känner sig missförstådd och ytterligare kränkt, eftersom den vanliga förnedringen vid en jämförelse kanske framstår som futtig.

Men det är inte futtigheter, det som sker i tysthet i skolan, utan svåra kränkningar som sätter outplånliga spår i själen på de inblandade, främst offret, naturligtvis, men även mobbare och passiva åskådare. Det kan t.ex. vara så att de mobbande kamraterna har råkat vidröra den som de särbehandlar och därför demonstrativt tvättar sina händer. Det förekommer också att de avsiktligt vidrör den som skys för att få tillfälle att markera sin motvilja och äckel genom att tvätta sig rena.

Kamraterna kan också bestämma sig för att konsekvent "ta hand om" strumpor eller kalsonger som den mobbade lämnat i gympans omklädningsrum för att kunna duscha. Dessa kan eldas upp, spolas ned i toaletten eller bara kastas i toan varur offret tvingas plocka upp dem. För den typen av förföljelse brukar underkläder föredras eftersom läraren efteråt inte märker att dessa kläder saknas.

ÄNNU VANLIGARE är att de mobbande kamraterna ser till så att den utstötte inte existerar. De hånskrattar åt och anmärker på allt han säger och gör för att han inte skall tro att han är något, de svarar inte om han tilltalar dem, låtsas att de inte hör eller ser honom, vänder ryggen till när han eller hon försöker komma in i gruppen. Den kuvade förlöjligas med nedvärderande öknamn, skvallras om och baktalas, bjuds inte med på några fester och tillfrågas inte om sin medverkan i några fritidsaktiviteter.

Kränkande handlingar som de uppräknade kan pågå under många år utan att upptäckas och de utförs av vanliga barn mot vanliga barn i vanliga svenska skolor varje dag. Förutsättningen för att friska människor skall kunna utföra grymma handlingar mot en kamrat är enkel att förstå: man distanserar sig känslomässigt och betraktar kamraten som mindre värd än de övriga. Nedlåtande handlingar börjar alltid med att respekten för individens integritet sätts ur spel på något vis. Man slutar ta personen på allvar, flinar, gör miner, lyssnar inte, informerar inte, viskar bakom hans rygg.

OM VI INTE INGRIPER, kommer den mobbade så småningom att betraktas som så annorlunda än och underlägsen de övriga att han upphör att vara mänsklig i deras ögon. Det förekommer att även skolpersonalen lägger sig till med denna syn på den som blir offer för mobbning. Man kan t.ex. höra vuxna tala om "ensamvargen" som "trivs bäst ensam" och därför påstås inte lida av sin isolering.

Det är också vanligt att skolpersonalen betraktar mobbningen som elevernas bestraffning av den som uppför sig illa. Men det är mycket viktigt att man skiljer mellan konflikter och mobbning. Den dominerande känslan vid en schism är ömsesidig vrede. En konflikt då och då hör till vardagslivet och den löser man genom att kommunicera om den.

VID MOBBNING handlar det om avsky och förtryck. Mobbning består av trakasserier eller utfrysning som har satts i system. Det som har gått snett är själva kommunikationsprocessen. Språket används inte för att kommunicera utan för att demonstrera makt och kontroll över den andre. I grund och botten handlar mobbning kanske inte ens om handlingar, utan om en föraktfull attityd som människor lägger sig till med mot en annan. Det är därför som det är så svårt att i en handlingsplan konkretisera vad man lägger i begreppet mobbning.

Förutom att man riskerar att själv kränka den drabbade om man inte skiljer mellan konflikter och mobbning, löper man risken att snart ha fått en ny mobbningssituation bland eleverna att ta itu med. En metod avsedd som hjälp vid en akut händelse har föga värde på längre sikt. Man behöver också förebygga mobbning. Att förebygga är ett långsiktigt arbete där målet är att utveckla elevernas förmåga till medkänsla för att förhindra den farliga distanseringen, den som utgör förutsättningen för okänsligheten och grymheten. Eleverna skall tränas i att känna igen, uttrycka och respektera känslor och upplevelser både hos sig själva och andra. Det är inget arbete som kan göras färdigt och betraktas som avklarat utan det måste pågå kontinuerligt.

Viktigast av allt i det förebyggande arbetet är skolpersonalens inställning i sin roll som elevernas ledare. Man behöver t.ex. känna sig stark och trygg i sitt ledarskap för att man skall våga se och förmå att rätt tolka de tecken som finns på att någon behandlas illa i gruppen. Ytterst handlar det kanske om att man behöver fundera över vilka värderingar det är man vill skall styra ens eget handlande. Därför måste man med stöd av sitt arbetslag hitta sin egen metod utifrån sina egna kontakter med eleverna.

För att skolpersonalen skall slippa att i chock fly in i förnekelse när de ser något de inte tycker om att se, behöver de tillsammans förbereda sig för denna svåra del av arbetet genom att diskutera vissa primära frågor: Vilka är mina grundbegrepp för vad som är rätt och fel? Är det någon skillnad på de principer jag omfattar privat och de som gäller i min yrkesutövning? Finns det något som får mig att göra avkall på mina principer? Är det någon skillnad på kränkningar som drabbar mig själv och kränkningar som drabbar andra? Accepterar jag att se på när en annan människa kränks, om den som kränks kräver av mig att jag inte ingriper? Är det någon skillnad på att kränka en vuxen och ett barn? Vad händer med min egen självkänsla, om jag underlåter att påtala en kränkning som jag bevittnar?

DET ÄR HÄR SOM REKTOR skulle kunna gå i bräschen. Han eller hon kan i sin roll vara den förebild för vuxet ledarskap som alla i skolan behöver och som har gått förlorad för många av lärarna genom kritik och ifrågasättanden. Rektor borde ha stora möjligheter att vara tydlig i sina värderingar och skulle, enligt min mening, mycket väl kunna leda sin personal till att våga ta ett mycket större ansvar för de psykosociala förutsättningarna för elevernas skolgång.

För om lärarna är osäkra i sin ledarroll, oeniga om vad som skall accepteras och inte, villrådiga inför motstridiga krav, rädda vid tanken på konflikt med självsäkra eller aggressiva elever, nervösa att elever skall klaga hos kollegor eller oroliga för kritik från föräldrar, är deras förutsättningar dåliga för att motarbeta mobbning bland eleverna. De tvekar i det längsta och när situationen blir ohållbar tar de ängsligt sin tillflykt till handlingsplanen och gömmer sig bakom anvisningarna i den.

MEN OM VI I SKOLAN förde en diskussion om vår verksamhet på en mera grundläggande nivå, skulle vi gemensamt kunna komma mycket längre i vår professionella utveckling, få större frihet i ledarrollen och bli mindre beroende av stelbenta metoder. Det finns skolprinciper som aldrig diskuteras, aldrig ifrågasätts och därför bara gäller för självklara. En sådan är t.ex. att elever inte får tillrättavisas inför klassen. Klander, har vi fått lära oss, får bara framföras mellan fyra ögon och bakom stängda dörrar, eftersom det är försmädligt att bli tillrättavisad offentligt. Men om man övar upptäcker man att det går alldeles utmärkt att tillrättavisa någon inför publik utan att för den skull kränka. För om en förebråelse är påkallad på grund av respektlösheter och andra elever har bevittnat kränkningen, måste också tillrättavisningen ske så att alla hör. Den som kränker en annan på det sättet har själv valt sina åhörare just därför att dessa ger sitt tysta medgivande. Om vi inte klart tar avstånd, drar eleverna slutsatsen att beteendet accepteras och tar efter. Och det finns bara ett sätt att återupprätta en människa som har blivit kränkt: att i tydliga ordalag protestera mot kränkningen så att alla hör.

De förebyggande åtgärderna måste finnas med i det kontinuerliga pedagogiska arbetet med eleverna och gälla all personal. Det förutsätter en viss professionell mognad i personalgruppen, baserad på väl förankrade värderingar hos var och en och grundläggande kunskaper om hur ångest hanteras inom individer. Skolans anställda behöver stöd för att kunna ta till sig ledarskapet i klassrummet, i korridorerna och på skolgården. Annars struntar eleverna blankt i vilka värderingar det är vi tycker skall gälla i umgänget människor emellan.

Eva Larsson
Lärare på gymnasiet, författare till boken Mobbad? Det har vi inte märkt! och föreläsare i mobbningsprevention