Rädsla för anmälan gör oss svaga

  KRÄNKNING   En lärare ska förutom att undervisa också fostra. Eleverna har rätt till fostran eftersom fostran gynnar deras utveckling till ansvarskännande vuxna.

I skollagen uttrycks fostransuppdraget i första kapitlets fjärde paragraf där det står att utbildningen ska förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och vårt samhälles demokratiska värderingar. Skollagen vilar på FN:s konvention om omyndigas rättigheter. Där finns en definition av fostran: barn har på grund av sin omognad rätt till hjälp, skydd, tillsyn, ledning och råd från vuxna.

VAD DETTA INNEBÄR rent konkret i arbetet med eleverna är det upp till varje lärare att bedöma. Varje skoldag innebär mängder av sådana bedömningar.

2006 kom lagen som förbjuder kränkningar av barn och elever. Lagen var välbehövlig – innan dess hade utsatta elever saknat möjligheter till upprättelse. Lagen har också medfört att den allmänna medvetenheten om kränkande behandling har ökat stort.

DÄREMOT VERKAR DET som om det råder tveksamhet om vad en kränkning egentligen är. Märkligt nog ger lagen inget stöd. Den är konstruerad så att det är elevens upplevelse av kränkning som ligger till grund för anmälan, skolan som får yttra sig och rätten som fäller avgörandet. Det har fått till följd att det är viktigt för skolan att kränkningar dokumenteras.

Avsaknaden av definition av vad som utgör en kränkning har, jämte ett allmänt ifrågasättande av fostransuppdraget, lett till att många lärare känner osäkerhet i rollen som fostrare. Lärare är rädda för att bli anmälda för kränkning av elever som inte vill låta sig tillrättavisas. Är man elev och har uppfört sig illa, kan man ju skämmas när läraren upptäcker vad man gjort. Den känslan kan lätt misstolkas som kränkning.

DET ÄR EMELLERTID inte bara lärarna som oroar sig över att råka kränka eleverna. Det finns också skolledare som oroar sig över att råka kränka lärarna. En rektor har ju ansvar för skolans kvalitet och ska leda utvecklingen av det pedagogiska arbetet. Forskning visar att rektors ledning har stor betydelse för skolans resultat. Således förväntar sig nu många skolhuvudmän att rektorerna går in i klassrummen, observerar undervisningen och ger återkoppling till läraren.

Det är en grannlaga uppgift – att prisa en skicklig lärare för en väl utförd lektion är kanske enkelt, men att nå fram med synpunkter till den som behöver ändra på sitt sätt att undervisa är svårt och känsligt. Många lärare är ovana vid att få respons på sitt arbete från någon chef. Precis som eleverna kan bli stötta, om läraren säger något som inte är beröm, kan lärarna känna sig sårade, om rektor uttrycker något annat än gillande. Och precis som eleverna kan de uppfatta sig ha blivit kränkta.

DET ÄR EN orimlig tanke att människor inte skulle behöva finna sig i att bli kritiserade för misstag som de gör i sitt arbete. Konstruktiv kritik är ett värdefullt redskap för utveckling. Att yttra sig om vad någon gör är inte att kränka. Och så länge man talar om sig själv och sina egna tankar med anledning av det den andre gör, behöver man inte oroa sig för att man kränker.

Det är först om man börjar tala om hur en människa är som man är ute på hal is. Kommenterar man hennes utseende, kropp och rörelser; hennes tal, röst eller namn; hennes ursprung, intressen och vanor; hennes karaktär, syften, tankar och känslor riskerar man att hon med rätta känner sig kränkt. Det gäller också om irritation döljs under sarkasmer eller signaleras ordlöst genom miner, suckar och stönanden. Men så länge man avstår från sådan kommunikation behöver man inte oroa sig.

MED DEN OSÄKERHET kring kränkningar som nu råder finns det lärare som avstår från att ingripa mot elakt uppförande därför att de inte vill riskera en anmälan eller därför att de vill slippa att dokumentera.

Det finns också rektorer som avstår från att ta itu med dysfunktionella lektioner därför att också de riskerar att bli anmälda för kränkning med allt vad det medför: att få stå till svars utan att kunna tala öppet, att få valsa runt i pressen och kanske hamna i onåd hos arbetsgivaren för att ha avslöjat att det finns problem.

PÅ VARENDA SKOLA sker provokationer, kränkningar och sabotage dagligen och stundligen. Ur elevernas perspektiv är det viktigaste att skolans personal känner sig trygg nog för att ingripa mot allt som förstör. För den som inte dagligen befinner sig i skolmiljö är det lätt att glömma vilka utmaningar det kan handla om.

Utveckling sker som bekant sällan smärtfritt. Om vi reducerar fostran och ledning till ett ängsligt tassande, riskerar vi att framstå som svaga. Då tar de informella ledarna över och det goda lärandet uteblir.

Eva Larsson Lärare, rektor, författare och fortbildare