Debattartikel i Göteborgs-Posten den 12 januari 2000

Motarbeta myterna om mobbning

 

Om vi skall komma tillrätta med mobbning, måste vi först förändra vår syn på den, skriver läraren Eva Larsson som snart kommer ut med boken Mobbad? Det har vi inte märkt!

 

Föräldrar måste nu gå samman och skaffa sig de kunskaper som krävs för att förstå att mobbningen är ett vedervärdigt men normalt mänskligt beteende.

Det är sedan föräldrarna som måste ställa oavvisliga krav på att skolan återfår sin bortsparade kompetens så att ett effektivt arbete mot mobbning blir möjligt. Föräldrarna måste också hjälpa till genom att visa sina barn vad respekt innebär i det dagliga livet.

Personligt förtryck mellan människor är en urgammal fientlig företeelse som vi har givit en ny, något diminutiv benämning med hjälp av ordet mobbning. Den förekommer överallt i samhället, inte bara på den arbetsplats som är barnens. Mobbning har med makt att göra och den som mobbar är en översittare. Mobbaren kuvar sitt offer och tvingar genom systematiken i sitt handlande den förtryckte till ett liv i ofrihet.

Mobbningen är omgärdad av en mängd myter eller fördomar. Dessa myter vidmakthålls därför att de behövs som en skyddsmur mot en sanning som upplevs som outhärdlig. Alla hjälps vi åt med att återskapa dessa felaktiga föreställningar - mobbare, mobboffer, medlöpare, föräldrar, skolpersonal, ungdomsledare och andra ansvariga vuxna. Drivkrafterna bakom mytbildningen heter hopp, ångest, skuld eller vrede, beroende på vilken som är vår egen funktion i en mobbningssituation.

 

Konflikter inte samma sak som mobbning

Några av de vanligaste av dessa missuppfattningar är att konflikter och mobbning är ungefär samma sak, att mobboffret mobbas därför att han/hon är annorlunda än andra i något avseende eller att offret självt framkallar mobbningen genom att reta upp Dessa uppfattningar är mycket seglivade och bidrar till att vi inte lyckas så särskilt väl i våra ansträngningar att komma tillrätta med mobbningen i skolan. Mobbningen är en typ av våld, men allt våld är givetvis inte mobbning. Att slåss, att retas, att bli osams är inte att mobba. Mobbning är kränkningar, övergrepp och förföljelse och innebär att en persons hela existens blir belägrad; kroppen, tankarna, känslorna och rörelsefriheten begränsas. Mobbning är en form av förtryck, där den som vill förtrycka gör så därför att han känner behov av att förtrycka, varvid han utnyttjar och drar fördel av en annan människas sårbarhet.

En mobbares överlägsenhet bygger på en auktoritet som är destruktiv. Syftet med hans maktutövning är att skada den andre, att överdriva och nedvärdera skillnaderna dem emellan. Impulsen att mobba uppkommer därför att mobbaren behöver kompensera sig för känslor av maktlöshet och obetydlighet som han upplever som outhärdliga.

För att avlasta sitt psyke ser han sig om efter en lämplig symbol och öser sitt hat och sin vrede över honom. Lämplig är den person, vars integritet och sociala status så pass enkelt och tydligt ifrågasätts av de övriga i gruppen, att mobbaren kan känna sig säker på att inte bli kritiserad för sitt angrepp. I och med att destruktiviteten får ett utlopp, övervinner mobbaren sin känsla av obetydlighet i förhållande till omgivningen.

Ett ändamålsenligt och acceptabelt motiv brukar konstrueras till försvar för aggressiviteten. Bevekelsegrunden formuleras på ett sådant sätt, att andra människor görs delaktiga i rationaliseringen, vilken för dessa ter sig realistisk, trots att den i själva verket är irrationell och konstruerad för att passa ett destruktivt syfte. Denna typ av destruktiva impulser fungerar som en passion för en människa och de lyckas därför alltid finna sitt föremål.

 

Den trakasserade känner skam och skuld

Inte bara mobbare, utan även mobboffer kämpar hårt för att skapa myter kring mobbningen. Att erkänna sig mobbad är att kapitulera inför flera tunga fakta; att man inte klarar av att sätta sig i respekt, att man står lägre i rang än de övriga, att man skys av dem man vill ha som vänner, att man blir offentligt förnedrad och förödmjukad. Den som trakasseras av sina kamrater känner skam, vrede och hat, vilket framkallar skuld.

Det är vanligt att mobboffer inte uthärdar dessa svåra känslor, utan förvandlar dem till positiva känslor av exempelvis uppskattning eller beundran. Den som mobbas vet också hur farligt det är att vara i händerna på den som vill honom illa. Hotet mot psyket kan vara så enormt, att den mobbade, för att inte duka under av pressen, är tvungen att omdefiniera det som sker mot honom.

För sin överlevnads skull - alltså för att kunna bevara hoppet om en bättre tillvaro senare - förvandlar han de illvilliga plågoandarna till hyggliga kompisar och tar på sig ansvaret för mobbningen genom att själv peka på vilka fel han begår och blir straffad för.

 

Myterna blir ett skydd mot sanningen

Även vi vuxna kan omedvetet drivas av ett behov att omhulda och bevara myterna kring mobbningen. Myterna fungerar som ett skydd mot en sanning som vi är rädda för eller som vi på grund av smärta eller skuldkänslor inte orkar med och därför önskar hålla på avstånd.

Den smärta som ett mobboffer kan visa, om vi kommer för nära, kan riskera att locka fram vår egen dolda sorg. Vi kan skrämmas av de onda krafter som driver mobbaren till grymma och omänskliga handlingar. Vi kan rygga inför uppgiften att ta tag i, reda ut och stoppa mobbning av rädsla för att misslyckas.

Om vi är föräldrar till ett mobboffer, kan det faktum att ens eget barn av kamrater har blivit utsett till hatobjekt innebära ett stort hot mot vår trygghet, eftersom våra möjligheter att skydda vårt barn när det befinner sig utanför hemmet är små.

Dessutom kan föräldrarna till ett mobbat barn känna sig lika kränkta som mobboffret gör och inte orka med att ta till sig sanningen. Därför är det förståeligt, fastän mycket tragiskt, att även föräldrar har en tendens att söka orsaken till mobbningen hos offret, eftersom de därmed kan bevara tron på att situationen kan förbättras, bara offret ändrar på sig.

Det finns också hos oss alla - barn likaväl som vuxna - ett mycket grundläggande behov att kunna förstå och förklara det som sker omkring oss på ett tillfredsställande sätt, oavsett om den förklaring vi gör oss blir sann eller falsk. Detta behov kommer före behovet att finna en objektiv förklaring.

Eftersom orsaken till mobbningen är att söka i den undermedvetna mänskliga destruktiviteten och det således inte existerar någon rationell förklaring till varför ett visst barn blir mobbat och inte ett annat, så drivs vi till att konstruera en för oss själva begriplig tolkning. Detta förklarar vår strävan att försöka förklara mobbningen utifrån påtagliga realiteter, såsom konflikter mellan barnen eller med egenskaper hos offret som vi betecknar som udda.

Om vi skall komma tillrätta med mobbningen mellan våra barn, så måste vi först i grunden förändra vår syn på den. Vi måste ta till oss det faktum att mobbningstendenser ständigt förekommer mellan barn, eftersom det ständigt finns - och kommer att finnas - barn som drivs av behovet att mobba.

Vi vuxna skall ägna betydligt mindre energi åt att söka konkreta orsaker till mobbningen och istället anta ett förhållningssätt som rakryggat och obevekligt signalerar att vi inte tolererar något annat än att varje individ har rätt till gemenskap med andra människor och att han bemöts med respekt.

Eva Larsson
Lärare grundskolan och gymnasiet
och författare till boken
Mobbad? Det har vi inte märkt!
(Liber 2000)